Hide and seek

“- Det måste vara torsdag idag, sa Arthur för sig själv och sjönk ihop över sin öl. Jag har aldrig lyckats få ordning på torsdagarna.”
Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams, kapitel 2, sidan 25, rad 2 – 3.

Det känns sannerligen som att det är torsdag idag; och som av en händelse så råkar det faktiskt vara torsdag precis idag.
   Torsdagar innebär, förutom den värsta samhällslektionen vi har (det vill säga en tudelad lektion med lunch i mitten), veckans enda musikteori lektion, den trevligaste musiklektion vi har, en numera traditionell väntan på filosofiseminariumet i musiksalen, där vi spenderar vår tid med att spela piano, läsa Schlegel och Novalis samt spela improvisations teater, samt slutligen seminariet självt, även en känsla av oförståelse.
   Jag håller med Arthur Dent.
“Jag har aldrig lyckats få ordning på torsdagarna.”

Samhällslektionen var idag tråkig som alltid, på musikteorin skrev vi prov. Musiken var bra som alltid på torsdagar, pausen mellan skoldagen och seminariet spenderades så som den bör spenderas och seminariet var intressant som vanligt. Dagens guldkant var dock de tre små underbara cockerspaniel hundarna som satt utanför skolan under den tid vi hade lunch. Jag var där och gosade med dem två gånger under vår lunch på fyrtio minuter och dem var så fina! Återigen väktes min längtan efter att få ha en hund, något som är omöjligt så länge jag bor hemma då min mamma är allergisk mot pälsdjur. Men jag måste ha en… jag känner mig som tio år på nytt…

Den dubbla cykeln.
   Detta är namnet på en cykel med två steg som jag tror att man måste gå igenom för att förstå världen runt oss. Den bygger på tre steg; Sanning, Förståelse och Kärlek.
   De två stegen som namngett denna tes är följande: först ditt inre, sedan, andras inre genom ditt eget. Det första steget ser med sina tre delsteg ut så här:

• Jag är sanningsenlig mot mig själv
• Genom sanningen så förstår jag mig själv
• Genom förståelsen så kan jag lära mig älska mig själv

Det andra steget kan tas först när det första är genomfört; bara den som har funnit sig själv kan finna andra. Steget som kommer efter följer samma principer:

• Jag är sanningsenlig mot andra
• Genom att jag talar om sanningen för andra så talar andra om sanningen för mig och jag kan börja förstå dem
• När jag förstått dem så kan jag börja älska dem

Detta är det andra steget. Anledningen till att jag kallar detta en cykel är att jag genom att följa det här förhoppningsvis influerar andra, som även dem påbörjar den Dubbla cykeln.

Jag tror att jag nyligen har gått igenom dessa båda steg med sina totalt sex delsteg. Jag känner att jag kan älska människor; för att de inte är perfekta. De är genom sin inperfektion intressanta, komplexa, osäkra, mänskliga och underbara. Jag kan med förnyad energi känna att jag håller av världens samtliga former av liv. Jag värnar om allt och alla och lyckar dem alla den största av lyckor.
   Men det verkar finnas sidoeffekter. Det har på senaste tiden känts som om jag inte kan hysa den djupa känsla som gör att man binder sig till en annan människa, nämligen kärlek. Att älska någon innebär att man håller av dem och man kan älska en förälder, ett syskon, ett husdjur, en vän, en far- eller morförälder etc. Detta innebär inte att man inte kan älska någon som man är kär i; det är snarare så att jag i denna text skiljer på dem båda för att förklara mina känslor på ett mer nyanserat sätt.
   På den senaste tiden har den kärlek jag kände för Erika nästan försvunnit. Den kommer bara fram vid enstaka tillfällen och som fogligt är när det gäller mig så är detta främst när hon inte är i närheten. Jag har även upptäckt att det bara är del av hennes personlighet som jag älskar. Vid vissa tillfällen när jag ser henne eller pratar med henne och hon visar den sidan, den som jag älskar, det är då jag fylls av kärleksrus. Den här sidan är den söta, oskuldsfulla lite hjälplösa delen av en människa, och jag har upptäckt att kärlek väcks i mig till andra unga kvinnor i min närhet när även de visar upp denna sida.

För att nämna lite som har hänt dem senaste dagarna i kort form:
   Jag är nu vice-ordförande samt sekreterare i Credo och ledamöt i Brommas KU styrelse.
   Jag längtar nu helt galet mycket efter påsklovet, med resan till Taizé. Att få återvända är den största välsignelsen på länge och jag kan inte beskriva den euforiska känsla som uppfyller mig när jag tänker på det. Trots det så kan, när jag tänker efter, faktiskt inte definiera vad det var som var så underbart med att vara där. Var det stämningen? Var det miljön? Var det människorna? Var det närheten till Gud? Alla dessa frågor. Men jag vet nu att jag inte behöver få alla frågor besvarade, så länge jag bara diskar min skål efter maten…

På tal om Gud så har faktiskt en sista fråga som jag måste framställa här på bloggen, och det är en fråga som har med Guds helighet att göra. Ordet helig betyder i stortsett hel, perfekt. På senaste tiden så har jag, tillsammans med André och Alef kommit fram till att något perfekt är något som inte går att förstå, samt att något perfekt är rakt igenom ointressant och rakt igenom tomt. Det perfekta har ingen substans, det är intet.
   Då ställer jag mig frågan: “Är Gud då helig, är Gud perfekt?” I så fall så måste det ju betyda att Gud är tom och ointressant och därför inget att bry sig om. Eller måste jag helt enkelt inse att ingen eller inget kan vara perfekt? Jag får ta och grubbla lite över detta…