Hide and seek

Hmm, det känns så dumt. Efter ett misslyckat försök att skriva något vettigt, så gav jag i princip upp. Vad har jag att skriva om? Eller snarare, hur ska jag kunna uttrycka allt det jag känner och upplever och har känt och upplevt den senaste tiden?

whythis
13 juni 2008, ca klockan 13.27

Det jag skrev då stämmer fortfarande. Allt det som hänt med mig den senaste tiden, både kroppsligt och själsligt, har varit nytt och omtumlande. Jag har fått uppleva så mycket nytt och så mycket som jag trodde hade gått förlorat.
   Men nu vet jag. Jag är inte förlorad. Jag är född på nytt.
   Så mycket som jag inte trodde var möjligt, så mycket som kändes avlägset och falskt. 
   Man brukar säga att människan inte kan flyga. Men jag har gjort det. Jag har svävat i det oändliga, utanför tid och skapelse.

…så fel jag hade…

Saker har verkligen förändrats på senaste tiden, inte minst bara under den här dagen. Idag så satte jag mig av någon helt okänd anledning ner och började spela piano. Jag spelade Bagatelle av Ludvig van Beethoven, ett stycke som jag höll på med ett ganska bra tag. Eller jag tror det åtminstone, jag kommer uppriktigt sagt inte ihåg, det var någon gång runt samma tidpunkt som jag slutade att spela piano. Hursomhelst så blev jag helt absorberad av spelandet och satt jättelänge och försökte pussla ihop det här stycket som jag ändå har någonstans långt bak i skallen. Jag satt och spelade om partier om och om igen om jag inte fick till det bra.
   Jag insåg tillslut vad som fick mig att tappa intresset; eller snarare, varför intresset aldrig fanns där. Jag klarar inte att ägna mig åt musik under stress och tidspress. När det finns skolarbete som inom korta och mera greppbara spelar större roll, så har dem alltid företräde i min “hjärnas bok”. Och det var antagligen därför som jag blev så helt betagen av att sätta mig ner och spela; nu när det är sommarlov så spelar liksom tiden egentligen ingen roll. Som min kära mor sa: Sommarlovet är till för att gör det man har lust med.

Jag kom igår hem från en resa till Wien

Jag kom igår hem från en resa till Prag som inleddes för sex dagar sedan. Prag var, som många säger, en vacker stad. Själv tycker jag, att Prag, till skillnad från både Stockholm och låt åt säga Paris, som är en annan storstad jag besökt, hade en karaktär och en charm som man inte var van vid. Visst, Stockholm har Gamla Stan och allt vatten och Paris är en chic världsmetropol, men dem saknar både den där omfattande och genuina känslan och stämningen som man faktiskt fann i Prag. Det kändes som att tiden på något sätt stått stilla när man trädde in i Prags gamla stadskärna och borg, detta trots alla dem vimlande massor av turister, bilar, spårvagnar och moderna butiker (souvenirbutiker, absintaffärer och Starbucks) som alltid var närvarade. Att sakta vandra över Karlsbron och träda in i den atmosfär och miljö var något särskilt.
   Resan resulterade i mycket, däribland familjegräl, konsumtion av Coca Cola Blāk och oanade mängder choklad, 542 bilder på min Canon EOS 400D samt en massa allmän själslig tomhet. Det är inte lätt att vara ifrån sina vänner och det är ännu svårare att vara ifrån någon som man älskar, och som dessutom älskar en tillbaka.

Jag kan segla förutan vind,
jag kan ro utan åror;
men ej skiljas från vännen min,
utan att fälla tårar

 Det börjar bli sent. Jag kanske borde ringa snart…