Hide and seek

Den söta, mättade lukten fyllde rummet och gjorde att huvudet kändes tungt och dimmigt och det var svårt att tänka när jag lämnade rummet och gick ut i husets kolmörker. Jag kände ett starkt behov av en nypa frisk luft och regnet som smattrade mot taket utanför var inget som fick mig att ändra mig. Det kändes snarare som att det gjorde min hunger efter att komma ut i nattens luft ännu större.
Såret jag i ren desperation skrapat upp på låret blödde nu ymnigt och det tjocka blodet som rann därifrån sögs upp av tyget på byxorna jag hade på mig. Andra, mindre rispor gjorde den större sällskap; vissa blödde, andra inte.
Jag kände ingen smärta, men trots det så var jag tvungen att stapplande och haltade ta mig fram genom mörket, och lukten, som jag fortfarande kände stickande i näsborrarna, gjorde att jag bara mådde än värre.
Jag kände mig plötsligt väldigt illamående och för att inte kräkas där jag stod så kastade jag mig till golvet. Jag vet inte hur länge jag låg där på golvet, jag vet inte heller om jag var vaken hela tiden eller om jag gled in och ur medvetande; det spelade ingen större roll. Allt jag kommer ihåg var tanken som hela tiden fanns där i mitt huvud: ”Jag får inte kräkas!”.
När jag hade hämtat mig från chocken och sorterat allt som hänt under kvällen i mitt huvud, så återvände jag till slut till tid och rum. Det hade börjat ljusna och klockan var 01.25, eller det var åtminstone den tid som angavs på displayen på mobilen som jag med skakande hand hade dragit upp ur min högra byxficka. Det tog mig några sekunder innan jag lyckades slita blicken från siffrorna och inse att handen jag använt till för att ta upp min mobil nu var dränkt i blod. Jag släppte i panik telefonen, som trots det korta fallet från min hand ner till golvet ändå gick i åskilliga bitar.
Ljudet av detta borde ha väckt någon av de tre som låg och sov, bara tio meter därfrån. Men som av ett under, så verkande ingen ha hört det; alla sov lungt vidare.
Jag fortsatte som besatt att stirra på den röda handen från vilken blodet långtsamt och rytmiskt föll ner i stora, mörka droppar som dränkte även mattan under mig med blodet från mina sår.
Med en enorm viljeansträngning lyckades jag slita blicken från min hand. Jag lät handen falla och medan den föll så hade jag vänt mig mot det vita taket; det snövita taket som till skillnad från golvet och mattan som jag låg på inte var sölat i blod.
Men sekunder senare gick även delar utav taket i blodets röda färg; handen som fallit så tungt mot golvet låg genomborrad vid min sida och blodet sprutade från den upp i taket. Den hade träffat golvet och över hela handen skars sår upp av de vassa skärvor som mobiltelefonen lämnat efter sig och som vid sammanstötningen med den fallande handen hade trängt in i den. Den plötsliga smärtan fick mig att rycka till, men även denna vånda försvann snabbt ur mitt sinne; allt jag kunde se var taket, som sakta blev allt rödare.
Mitt hjärta fylldes av sorg när jag såg detta och det svämmade liksom mina ögon plötsligt över av tårar; jag grät, för första gången på så länge att det kändes som en evighet sen sist. Hela mitt väsen fylldes av denna sorg, sorgen över att inte taket över mig, min himmel, kunde få förbli obefläckad av mitt orena blod.
Jag grät; jag grät och jag slöt ögonen. Jag kände det komma tillslut, det som inte fick komma; det kom i alla fall. Och det fanns ingenting jag kunde göra. Jag låg där, hjälplös och kände hur jag långsamt tynade bort. Mitt liv var över, och himlen hade tagit ut sitt straff för min synd, i blod.