Hide and seek

Sommarledigheten är nästan slut nu, åtminstone för min del. Från och med onsdag nästa vecka ska jag jobba dygnet runt i elva dagar. Eller ja, i praktiken så kommer jag ju inte jobba tjugofyra-sju, men jag kommer ändå att vara på ”jour” när jag inte jobbar.
   Men vad är det jag ska jobba som? Ja, jag har säkert skrivit om det någonstans redan, men jag ska arbeta som konfirmationsledare (eller konfaledare, som det också heter (jag tittar på dig, herr A.H.)). Den här sommaren är det två år sedan jag konfirmerade mig och nu är det äntligen dags för något som varit mer eller mindre en stående ”dröm” under dessa år, nämligen att vara ledare på ett av dessa läger. Jag kommer ihåg de ambitioner och visioner inför detta äventyr och ansvar som man hade som nykonfirmerad… eller nej, det gör jag inte alls. Men jag kommer ihåg att jag väldigt gärna ville bli konfaledare och denna önskan har följt med mer eller mindre konstant sedan dess. Och nu är det alltså dags…
   För att vara helt ärlig (som om jag skulle ha någon anledning att inte vara det (åtminstone inom det här ämnet)) så är jag nu när det börjar närma sig väldigt nervös. Jag menar, jag, som konfaledare? Lägg av! Jag kan allvarligt talat inte alls projicera en bild i mitt huvud på mig själv som konfaledare. Men nu ska jag ändå vara det. Hur ska detta gå ihop, egentligen? Jaja, det kanske kommer…

Sedan sist jag skrev har det inte hänt något nämnvärt. Typ. Dagen som varit spenderades tillsammans med Taiba och Matea. Vi möttes lite efter tolv (vi skulle mötas klockan tolv prick. Alla kom försent…) på Plattan för att sedan vandra igenom staden för att se på Pridefestivalen. Längs vägen som festivalen senare skulle gå längs delades det ut regnbågsfärgadeflaggor från TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) med texten ”Fack you!”. Mycket vitsigt!
   Vi stannade tillslut neråt Stureplan för att beskåda festivaltåget…
   Det ända bestående intryck jag fick av festivaltåget, var hur mycket av ett reklamjippo (eller jippo i allmänhet) det var. Var inte det här menat att vara något helt annat? Ska kapitalismen börja gnaga även på denna kaka? Ja, jag säger då det…
   Förutom det, så var tåget roligt att titta på. Mycket färger, mycket känslor, mycket glädje. Freebies och överdrivna ljudvolymer är sådant man får ta. Jag skulle sammanfatta det med att det var en rolig, intressant och ovanlig händelse. När festivalen sedan dragit förbi, så vandrade vi iväg för att hitta på något annat. Fik fastslogs som aktuell aktivitet, så vi drog runt för att hitta ett fik. Vi gick bortåt Odenplan och svängde in på affären Katt-katt, en affär som endast säjer saker som är för katter och saker med kattmotiv (samt saker med annan alternativ koppling till katter). Man skulle ha katt alltså…
   Vi fortsatte sedan med tunnelbana till Slussen och med fötter till the one and only ”Glasstället (Glassstället!)” (de insatta vet var det ligger, till er andra, sorry). Väldigt mysigt, vi köpte plättar med jordgubbssylt och grädde som vi delade på, samt en bägare med fem kulor glass med smakerna mango, hallon, chokladboll, polka och vanilj, som vi också delade på, bild på glassbägaren här brevid.
   Efter att vi ätit upp alla dessa nyttigheter, som faktiskt för oss alla fick bli något motsvarande lunch, så hängde vi (jag tittar återigen på en viss A.H.) kvar på ”Glasstället” ett tag, hur länge vet jag inte; tiden var satt ur spel. Men även i tidlöst tillstånd så finns det tider att passa, så vi var efter ”ett tag” tvungna att gå. Och vi åkte hem…
   Väl hemma fick jag ett ryck. Resultatet blev detta. En tecknad fjäril i blyerts efter bild på orginal tagen ute på min mormors tvillingsysters (min gammelmosters) landställe. The Raspberry Butterfly… I love you so much…… jag tror att jag har förändrats mycket den här sommaren. Eller ja, vem förändras inte mycket hela tiden egentligen, men vad jag menar är att jag känner mig annorlunda mot innan sommaren. ”Hur ska jag uttrycka det? Lättad och på samma gång… bestört. BESTÖRT!”. Min deppighet har försvunnit, men oron finns kvar. Frågan är om man kan vara människa utan att oroa sig. Jag tror nästan inte det. Men men, det är inte min strid att diskutera detta, jag är inte längre filosof. Nej, verkligen inte. Visst, jag gillar att tänka igenom saker och analysera saker, men att dissekera verkligheten i teser och normer är något jag växt ifrån… eller något. Jag anser det hursomhelst vara att motarbeta sig själv, det är något destruktivt. Det kan dock vara ganska roande, så vi får se vad som händer i höst i och med starten av högskolestudier av filosofi. Det blev paradoxalt där… jaja…
   Jag har börjat försöka teckna. Varför vet jag inte. Eller okej, jag vet varifrån inspirationen kommer, men jag vet inte varför jag plötsligt fick lust att börja med det, detta bara kom plötsligt… tror jag…
   Allvarligt talat så kommer jag inte ihåg när det började heller. Jaja, det spelar ingen större roll. Men vi får se vad som händer…
   Hmm, var var jag… ja! Just det…
   Mörkret har alltså försvunnit. Det är inte längre natt. Kanske morgon, kanske dag, kanske kväll, men inte natt. Men vilken av dem tre andra är det då? Tja, det är ju sommar, det är inte lätt att veta. Allt jag vet är att det numera ligger tjock tunga, en oöverskådlig dimma i mitt medvetande. Fast där överdrev jag nog. Men nästan så är det… eller inte… ”Hidden in the mist”…
   Hursomhelst, efter att ha varit helt vilse under större delar av sommaren, så tror jag att allt börjar lätta nu. Det blir i och med att vardagslivet närmar sig mer konkret, mer fast, något man kan ta på. Jag börjar än en gång få styrfart, men nu kanske åt ett lite annat håll. Nåja, vi får väl se vart det leder, det vet man ju aldrig. Det som händer händer, som jag brukar säga numera. And it goes on and on…