Låt maskerna falla september 2, 2008
Posted by whythis in Tankar, Tisdag.Tags: Frågor, Mask, Masker, Personlighet, Roll, Roller
trackback
Jag läste idag Amandas blogg, där hon skrev om stereotypa könsroller och det skådespel som en del brukar för att lättare passa in i sin omgivning. Folk som brukar falskhet och sin självvållade undergivenhet för att att tillfredställa samhällets normer och för att undvika risken att bli lämnad av sin partner.
Går dessa människor in i förhållanden med inställningen att spela en roll? Förväntar de sig att rollerna ska spelas, även av sin partner?
Frågorna är väl ställda och jag skulle gärna få olika personer svara på dem. Själv känner jag mig helt utan referensramar och känner därmed att jag inte ens kan börja försöka svara på dessa frågor.
Jag ser dock en liten hake i den här typen av debatter och diskutioner. Hur avgör man när en människa gömmer sig bakom en mask? Som en professor i filmen The Mask säger: We all were masks. För det är sant at vi alla bär masker och det hela tiden; åtminstone om man måste envisas med att folk bär masker. 
Antingen bär alla alltid masker, eller så bär ingen det någonsin; åtminstone inte omedvetet. För enligt mig så går det inte att ringa in hur en människa är, det vill säga hur hennes personlighet ser ut. Varför? Jo, därför att alla människor har (tendenser till) alla sorters sidor och beteende, det är bara att vi väljer vilka sidor vi ska visa upp i olika situationer. Om dessa val sedan är medvetna eller inte går säkert att diskutera, men jag tycker det faktum att alla person faktiskt har ALLT inom sig räcker för att konstatera att man inte kan gå och påstå att vissa bär masker medan vissa inte gör det.
En annan aspekt man måste ta med i det här resonemanget är att människor faktiskt förändras och det hela tiden; både omedvetet och medvetet och både under kortare och längre tidsperioder. Att inte vara ”sig själv” kan liknas vid att vara i förändringprocess, dvs. att leva. Kan man säga att en person som förändras från någon dem varit bär en mask? För återigen, om man väljer att säga, ja, den här personen bär faktiskt en mask, så väljer man även själv att ständigt bära en mask, samtidigt som man dömer alla andra till att ständigt göra det. Att hänga på den redan nedtyngda människan en mask gör inte bara hennes ok än större; det skymmer även hennes sikt och hindrar henne därmed att se andra saker.
Det inlägg av Amanda som detta inlägg bygger vidare på, är en respons på detta blogginlägg.
Du har en poäng (flera till och med)
De masker vi skapar åt oss själva är produkter av oss själva och oftast bilder av hur vi vill vara, vilket skulle ge det hela en ganska tydlig bild om hur vi är. Att förändras, kan det vara som att byta mask? Och i det skedet av tänkandet kan man börja undra om vi har masker överhuvud taget. Men någonstans tror jag ändå på att vi har två ”nivåer” åtminstone, en riktad utåt och en riktad inåt. Den utåt är som sagt som den inåtriktade vill att man ska verka utåt, och utsidan förändras alltså alltefter att man ändrar åsikt på insidan. Det betyder inte att utsida och insida alltid är exakt lika, snarare tvärtom. Jag får ibland behovet att försöka vara någon helt annan än den jag är av någon anledning, och jag genomför det genom att ändra min utsida, men endast för en tid, eftersom jag aldrig orkar uppehålla olikheten mellan yttre och inre särskillt länge. Så jag förändras egentligen aldrig på insidan, men hur tätt förknippad min insida är med min utsida varierar.
Jag inser att det jag egentligen blir så omåttligt upprörd över i de där artiklarna är för det första folk som tror att det går att ha ett förhållade baserat på roller eller någon man inte är (jag hävdar att det går att vara någon man inte är utåt!), för det andra folk som tror att det går att förenkla personer till termer som ”typisk man” och ”typisk kvinna” och basera en hel relationsvetenskap på det, och för det tredje på bittra och uttråkade människor som i stället för att ta tag i sina egna liv sitter och dömer andras genom personliga påhopp… :/
så…. jag tror detta var allt….
det finns ännu en aspekt till masker, vi beter oss olika i olika sällskap, så när är vi sanna och när bär vi masker? eller är det bara varianter av samma person?
eller kan man kanske säga är att man bär en mask så länge man ändrarsitt sätt att bete sig med flit?
( nu blir jag förvirrad)
Hela begreppet ”mask” är förvirrande. Låt oss bara säga att saker inte riktigt alltid går som vi tänkt oss. Och det är kanske bra.
Låter man saker flyta på i sin egen takt utan att försöka så mycket åt det går det mesta bra, för det mesta. Även i relationer och förhållanden, kan jag tänka.
Komplicerar man saker blir saker komplicerade. Gör man det enkelt för sig är det ganska enkelt. Kan vara skönt att komma ihåg ibland.