Hide and seek

Vet ni vad jag kom på? Okej, det är lite självklart, men på ett sätt ändå något som man kanske inte tänker på. Det är en grej om det här med bloggar och om alla som har dem, då bland annat jag själv och några av mina vänner och bekanta. Eller det kanske inte är en grej, måhända är det flera? Men det visar sig väl efter mina utsvävningar…

Till att börja med, så ställer jag frågan – frågan är riktad både till mig själv såväl som alla andra som har en blogg eller två – varför? Jag har diskuterat det här med M, eller snarare, M tog upp det någon gång. Och som alltid när hon säger något, så får det mig att verkligen tänka över saker. Och både här om kvällen och precis just nu, så slog (och slår) det mig extra hårt;
Vad är det vi försöker uppnå?
Försöker vi skapa opinion? Tja, delvis, kanske.
Försöker vi finna oss själva? Ja, på ett sätt.
Försöker vi bli sedda i den här upptagna och stressiga världen, på ett sätt där folk verkligen kan stanna upp och ta del av våra tankar, på personens egna villkor? Ja, mycket troligt.
   Men är det verkligen det? Nej, jag tror inte det, det är inte hela sanningen. Det kanske inte ens är en del av sanningen, vad vet jag och det var ju det jag sa: Nej, så är det inte.
   Förresten, vad är hela den här grejen med att vilja exponera sig själv, sin personlighet, sitt privatliv och sina tankar på detta helt öppna och synliga sätt, där alla kan ta del av vad just jag tycker? Är det måhända så att vi fösöker göra vårt lilla avtryck i historien, det där lilla fotspåret som gör att vi kanske inte glöms bort alltför lättvindigt? Ett sätt för var och en att bli någon odödlig som alla, om dem vill kan lära känna (om än bara ytligt; eller blir det ytligt när det man kan ”lära känna” är tankar?), i en värld där det krävs stordåd för att folk ska känna till ens namn? Är jag inte nu inne på samma spår som nyss? Skit samma…
   Jag kom just precis nu på mig själv med att fråga: Varför gör jag det här? Varför har jag den här bloggen? Varför vill jag sätta ord på mitt liv och mina känslor på ett sätt som gör att tusen och åter tusen andra människor kan ta del av vad just JAG tycker och tänker?
   Jag försöker verkligen komma på ett svar, men svaret utblir: min hjärna är ett stort svart tomrum. Kanske kaffet jag drack nu på kvällen har fyllt dem tomma vrårna i mitt kranium och hindrar tankar från att bildas där dem faktiskt förut hade plats att bildas? Är det ”svarta hål” egentligen bara gammal kaffesump som böljer omkring i dem övergivna skrymslena av min hjärna? Fullt möjligt.
   Ursäkta att jag hoppar omkring runt i en till synes helt ogenomtänkt och arytmisk dans kring ämnet som jag själv drog upp, men jag måste faktiskt återigen gå in på en annan aspekt som jag tänkt på och om vilken jag i detta ögonblick fick lust att ta upp och därför också gör det (det kanske är makten att bestämma allt helt själv som är dragningskraften med en blogg: Jag skriver vad jag vill, när jag vill och om vem jag vill. Här, på min blogg, i min värld, här är jag kung!).
   Var är det som får en att börja skriva blogg? Jag har sett många exempel på folk som börjar föra blogg (föra dagbok heter det ju, då måste det ju heta föra blogg också, reds. anm.) av den enda anledningen att det är inne; det är het, det är chic, det är coolt. Men varför? Har vi verkligen ett sådant enormt behov av att blotta oss för vår omvärld? Är allt detta nog för att vi med hjärta och själ ska utgjuta våra tankar, känslor och upplevelser på datorskrivna sidor med gemener och versaler, ord efter ord med egentligen ogenomtänkt, tanklöst svammel? Eller vänta, är det verkligen så? Kanske inte… eller så är det så! Låt oss utgå från att det är så.
   Men vad är då så? Well, how the hell should I know! For God’s sake, use your own coffeefilled brain!

Förresten, en annan intressant aspekt av allt detta är denna: Hur vet ni att jag är jag? Eller jag menar, hur vet läsarna att den som bloggar verkligen menar vad hon eller han skriver? Att man inte bara skriver något som verkar rätt att skriva, något som ligger i tiden, något som anses vara smart eller något verkar politiskt korrekt eller politiskt inkorrekt? Som läsare av en blogg finns det inte rum för kritik, analys och eftertanke. I bloggens värld är ord och mening sanning; det som står är. Tänk om allt det jag skrivit på den här bloggen skulle visa sig vara tankar och känslor jag aldrig tänkt och aldrig känt? Tänk om allt detta bara är en fasad? Fast å andra sidan, så kan ju en persons uppträdande i allmänhet vara enbart en fasad också.

Allt detta skrivande gör mig trött… och pigg… (!)
Kanske dags att sluta…