jump to navigation

I en avlägsen nutid november 17, 2008

Posted by whythis in Måndag, Vinter.
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
add a comment

Igår snöade det. Men inte idag. Eller inte rent fysiskt iallafall, även fast snön för mig fortfarande ligger kvar och även i detta ögonblick faller i stora drivor ute i trädgården. Jag kanske bara önsketänker…
   Hur som helst skrev jag just klart min kanonläxa från musikteorin. Den skulle tydligen vara klar idag och inte på torsdag som jag hela tiden trott, så när jag kom hem idag så var jag tvungen att panikskriva en text. Temat i texten är just vinter och snö (kanske därför jag tror att det snöar än?).
   Hursomhelst så börjar det bli mycket nu. De kommande tre veckorna är sprängfyllda och kommer att bli verkliga kraftprövningar, med allt av himmel och helvete (då kanske mest helvete) som de har att erbjuda. Det börjar egentligen på torsdag, med fulldag skola, repetition, konsert och sedan mera repetition. Mmm, mumma…
   I mer närliggande framtid kan det nämnas att det är Operation Dagsverke imorgon. Ett problem bara; vad ska jag göra? Jag vet att jag borde ha tänkt på det tidigare, men det har helt enkelt varit lite irrelevant på något sätt. Eller alltså, jag vill ju göra någonting, frågan är bara vad. Dagen inleds dock med repetition, så man hinner förhoppningsvis rådslå lite med de andra förvirrade människorna i min omgivning, jag nämner inga namn, men A.H., initialer räknas inte som namn, så de kan jag nämna!

Jag är ambivalent gällande den nya designen på bloggen. Dock tror jag inte att den klarar sig i längden; förr eller senare så kommer den att stryka med (mest troligt förr). Den är för tom och för avskalad. Enkla, avskalade saker är det inget fel på, men i det här fallet så blir det bara torrt och känslolöst. Jaja, tiden får ha sin gång och sedan förtälja sin historia.

Funderar lite på att starta en ny blogg; dock inte en av detta slag. Vad jag har tänkt mig, är en blogg i form av en novell, eller kanske en roman, beroende på hur länge den får pågå. Bloggen ska inte behöva ha någon koppling till vad som händer i mitt liv; det ska helt enkelt vara ett annorlunda sätt att författa en skrift eller bok på, där det nya materialet omedelbart publiceras.
   Grunden till denna idé? Jaa ni… Jag har bara drabbats av en förfärlig lust att skriva texter som inte är i form av bloggposter. Jag har fått upp ögonen för författande, skrivande och komponerade (skriftlig sådan). Jag kan till och med gå så långt att jag i vaga visioner om en avlägsen framtid ser mig själv som författare. Men det är nog mest bara svammel…

Appropå skrivande så läste jag igenom mina gamla dikter som ligger och skräpar här på sidan. Några visade sig vara helt okej, men majoriteten var mediokra; minst en var rätt och slätt dålig.
   Jag råkade också hitta en gammal ”draft” här på bloggen, en text i novellform (än så länge), som utspelar sig i en ung kvinnas lägenhet tidigt en morgon. Inslag så som solen, perkulatorn, cigaretterna, balkongen, cykelhjulet… Känns de igen, A.H.?

Coffee blues september 17, 2008

Posted by whythis in Höst, Onsdag, Tankar.
Tags: , , , , , , ,
1 comment so far

Vet ni vad jag kom på? Okej, det är lite självklart, men på ett sätt ändå något som man kanske inte tänker på. Det är en grej om det här med bloggar och om alla som har dem, då bland annat jag själv och några av mina vänner och bekanta. Eller det kanske inte är en grej, måhända är det flera? Men det visar sig väl efter mina utsvävningar…

Till att börja med, så ställer jag frågan – frågan är riktad både till mig själv såväl som alla andra som har en blogg eller två – varför? Jag har diskuterat det här med M, eller snarare, M tog upp det någon gång. Och som alltid när hon säger något, så får det mig att verkligen tänka över saker. Och både här om kvällen och precis just nu, så slog (och slår) det mig extra hårt;
Vad är det vi försöker uppnå?
Försöker vi skapa opinion? Tja, delvis, kanske.
Försöker vi finna oss själva? Ja, på ett sätt.
Försöker vi bli sedda i den här upptagna och stressiga världen, på ett sätt där folk verkligen kan stanna upp och ta del av våra tankar, på personens egna villkor? Ja, mycket troligt.
   Men är det verkligen det? Nej, jag tror inte det, det är inte hela sanningen. Det kanske inte ens är en del av sanningen, vad vet jag och det var ju det jag sa: Nej, så är det inte.
   Förresten, vad är hela den här grejen med att vilja exponera sig själv, sin personlighet, sitt privatliv och sina tankar på detta helt öppna och synliga sätt, där alla kan ta del av vad just jag tycker? Är det måhända så att vi fösöker göra vårt lilla avtryck i historien, det där lilla fotspåret som gör att vi kanske inte glöms bort alltför lättvindigt? Ett sätt för var och en att bli någon odödlig som alla, om dem vill kan lära känna (om än bara ytligt; eller blir det ytligt när det man kan ”lära känna” är tankar?), i en värld där det krävs stordåd för att folk ska känna till ens namn? Är jag inte nu inne på samma spår som nyss? Skit samma…
   Jag kom just precis nu på mig själv med att fråga: Varför gör jag det här? Varför har jag den här bloggen? Varför vill jag sätta ord på mitt liv och mina känslor på ett sätt som gör att tusen och åter tusen andra människor kan ta del av vad just JAG tycker och tänker?
   Jag försöker verkligen komma på ett svar, men svaret utblir: min hjärna är ett stort svart tomrum. Kanske kaffet jag drack nu på kvällen har fyllt dem tomma vrårna i mitt kranium och hindrar tankar från att bildas där dem faktiskt förut hade plats att bildas? Är det ”svarta hål” egentligen bara gammal kaffesump som böljer omkring i dem övergivna skrymslena av min hjärna? Fullt möjligt.
   Ursäkta att jag hoppar omkring runt i en till synes helt ogenomtänkt och arytmisk dans kring ämnet som jag själv drog upp, men jag måste faktiskt återigen gå in på en annan aspekt som jag tänkt på och om vilken jag i detta ögonblick fick lust att ta upp och därför också gör det (det kanske är makten att bestämma allt helt själv som är dragningskraften med en blogg: Jag skriver vad jag vill, när jag vill och om vem jag vill. Här, på min blogg, i min värld, här är jag kung!).
   Var är det som får en att börja skriva blogg? Jag har sett många exempel på folk som börjar föra blogg (föra dagbok heter det ju, då måste det ju heta föra blogg också, reds. anm.) av den enda anledningen att det är inne; det är het, det är chic, det är coolt. Men varför? Har vi verkligen ett sådant enormt behov av att blotta oss för vår omvärld? Är allt detta nog för att vi med hjärta och själ ska utgjuta våra tankar, känslor och upplevelser på datorskrivna sidor med gemener och versaler, ord efter ord med egentligen ogenomtänkt, tanklöst svammel? Eller vänta, är det verkligen så? Kanske inte… eller så är det så! Låt oss utgå från att det är .
   Men vad är då ? Well, how the hell should I know! For God’s sake, use your own coffeefilled brain!

Förresten, en annan intressant aspekt av allt detta är denna: Hur vet ni att jag är jag? Eller jag menar, hur vet läsarna att den som bloggar verkligen menar vad hon eller han skriver? Att man inte bara skriver något som verkar rätt att skriva, något som ligger i tiden, något som anses vara smart eller något verkar politiskt korrekt eller politiskt inkorrekt? Som läsare av en blogg finns det inte rum för kritik, analys och eftertanke. I bloggens värld är ord och mening sanning; det som står är. Tänk om allt det jag skrivit på den här bloggen skulle visa sig vara tankar och känslor jag aldrig tänkt och aldrig känt? Tänk om allt detta bara är en fasad? Fast å andra sidan, så kan ju en persons uppträdande i allmänhet vara enbart en fasad också.

Allt detta skrivande gör mig trött… och pigg… (!)
Kanske dags att sluta…

~ Top secret – Not to be read ~ september 12, 2008

Posted by whythis in Fredag, Höst, Känslor, Saknad, Tankar, Trötthet.
Tags: , , ,
5 comments

Hela dagen har känts som höljd i ett töcken, en ogenomtränglig dimma som hindrar en från att se längre än den närmaste tiden; minuter och sekunder, inte timmar, dagar, månader och år är de tidsramar som man tvingas leva inom i denna tjocka.

Jag har känt mig isolerad hela dagen, utestängd från allt och alla. Till och med tiden har varit mig otillgänglig och allt detta har gjort mig dyster. Jag har känt ensamhet och saknad hela dagen; men dessa känslor är bara delar av en större helhet, ett större tomrum.
Jag har under en tid – jag kan inte säga om det är en lång eller kort tid, det går över min horisont – känt mig obehövd och utan egentligt syfte och mening. Jag känner att det inte är någon som söker mig, ingen som frågar efter min närvaro.

Detta inlägg går i det fördolda.
Beslutet fattat av whythis 12 september 2008.

Slut på meddelandet.

News september 7, 2008

Posted by whythis in Höst, Söndag, Sommar, Tankar.
Tags: , , , , , , ,
7 comments

Jag vädrar förändringar och repriser från det förgågna. Eller det är i alla fall vad saker och ting pekar på. ”Framgångar” och ”tillbakagångar”, huller om buller. Eller något sådant…

I fredags var det karnival, och pga. det så spökade jag och några av mina fellow comrades ut sig; till The Strokes, fast i nyversion. Orginalbandet var så tråkiga, att vi bestämde oss för att göra en liten makeover på dem; istället för att bara, liksom det riktiga bandet klä oss i jeans och t-shirt, så bestämde vi oss för att lägga till en till dimension till det hela. Så vi sminkade oss, vi använde mascara, kajal, svart ögonskugga och massor av hårspray och vips, så var hela konceptet mycket intressantare och The Strokes hade förvandlats från ett indie-rockband till ett emo-indie-rockband.
   Men detta blev mer än bara en kul grej. Hela den här grejen med att sminka sig tilltalade mig. Eller rättare sagt, jag tyckte det var kul och jag tyckte det såg snyggt ut (även fast själva sminkningen var ganska slarvigt gjord, pga. tidsbrist). Så jag har nu mer eller mindre bestämt mig för att gå ut och inhandla diverse kosmetikaprodukter, för att åtminstone testa. Wish me luck…

Sminkgrejen är egentligen den enda nya företeelsen i mitt liv den senaste tiden. Men ”tillbakagångarna” jag pratade om är fler. Till att börja med så tror jag att jag ska ta upp tennisspelandet igen. Jag försökte med detta för ungefär ett år sedan (jag tror det var ett år sedan…), men misslyckades då (kommer inte ihåg varför). Jag har egentligen inte spelat tennis aktivt på typ fem – sex år (eller ännu längre), så jag kommer ju inte att kunna ta upp det på någon hög nivå om jag inte börjar gå hos en tränare, vilket typ är vad jag skall göra.
   En annan sak jag hade tänkt börja ta lektioner i igen är sång. Jag känner att det är något jag verkligen behöver, för min sångteknik är verkligen lika med noll, i princip. Det är dags att jag verkligen blir bra i något som man automatiskt blir ansed vara bra på när man går på den skola som jag gör: på att sjunga. Det är dags att sluta vara falsk och göra något åt problemet. Dessutom tänker jag fortsätta vara dålig på att sjunga bara för att jag inte kom in på någon estetisk sånglinje. No, I’ll fight!
   Det finns en tredje grej, som även den har med sång och musik att göra. Jag fick idag ett ryck medan jag träffade Lars; jag frågade honom hur det gick för ”hans” band, det band som det var tänkt att jag skulle börja sjunga i. Detta sångaruppdrag blev dock inte av, helt beroende på att jag inte hade lust just då.
   Men nu har jag kommit på andra tankar; det vore ju jättekul att sjunga i ett band! Att Lars nu dessutom berättade att bandet tänkt byta musikgenre, från hårdrock till ”mysmusik”, gjorde ju dessutom allt ännu bättre. För trots allt så är hårdrock en ganska enformig och platt musikgenre; det blir tråkigt i längden.

Det är sent och mörkt ute – det har blivit höst – , kanske bäst att bryta här. Tjing!

Låt maskerna falla september 2, 2008

Posted by whythis in Tankar, Tisdag.
Tags: , , , , ,
3 comments

 Jag läste idag Amandas blogg, där hon skrev om stereotypa könsroller och det skådespel som en del brukar för att lättare passa in i sin omgivning. Folk som brukar falskhet och sin självvållade undergivenhet för att att tillfredställa samhällets normer och för att undvika risken att bli lämnad av sin partner. 
   Går dessa människor in i förhållanden med inställningen att spela en roll? Förväntar de sig att rollerna ska spelas, även av sin partner?
  
Frågorna är väl ställda och jag skulle gärna få olika personer svara på dem. Själv känner jag mig helt utan referensramar och känner därmed att jag inte ens kan börja försöka svara på dessa frågor.
   Jag ser dock en liten hake i den här typen av debatter och diskutioner. Hur avgör man när en människa gömmer sig bakom en mask? Som en professor i filmen The Mask säger: We all were masks. För det är sant at vi alla bär masker och det hela tiden; åtminstone om man måste envisas med att folk bär masker. Antingen bär alla alltid masker, eller så bär ingen det någonsin; åtminstone inte omedvetet. För enligt mig så går det inte att ringa in hur en människa är, det vill säga hur hennes personlighet ser ut. Varför? Jo, därför att alla människor har (tendenser till) alla sorters sidor och beteende, det är bara att vi väljer vilka sidor vi ska visa upp i olika situationer. Om dessa val sedan är medvetna eller inte går säkert att diskutera, men jag tycker det faktum att alla person faktiskt har ALLT inom sig räcker för att konstatera att man inte kan gå och påstå att vissa bär masker medan vissa inte gör det.
   En annan aspekt man måste ta med i det här resonemanget är att människor faktiskt förändras och det hela tiden; både omedvetet och medvetet och både under kortare och längre tidsperioder. Att inte vara ”sig själv” kan liknas vid att vara i förändringprocess, dvs. att leva. Kan man säga att en person som förändras från någon dem varit bär en mask? För återigen, om man väljer att säga, ja, den här personen bär faktiskt en mask, så väljer man även själv att ständigt bära en mask, samtidigt som man dömer alla andra till att ständigt göra det. Att hänga på den redan nedtyngda människan en mask gör inte bara hennes ok än större; det skymmer även hennes sikt och hindrar henne därmed att se andra saker.

Det inlägg av Amanda som detta inlägg bygger vidare på, är en respons på detta blogginlägg.

Reset augusti 22, 2008

Posted by whythis in Uncategorized.
6 comments

Låghet / mindre depression pga. en eller flera av följande orsaker:

– Sjukdom
– Skolstart
– Framtiden
– Trassel
– ”Blahs”
– Brist
– Kaos

Om en känsla, en blå plasthund och den sista tiden augusti 4, 2008

Posted by whythis in Känslor, Kärlek, Måndag, Saknad, Sommar, Tankar, Teckande, Trötthet.
Tags: , , , , , , , ,
1 comment so far

Jag har inte skrivit ett inlägg på månader och så sätter jag mig plötsligt ner och skriver två inlägg på tre dagar. Skumt… Det kanske är en följd av att jag ska åka iväg här i övermorgon och därför med största sannolikhet inte kommer att skriva något på elva dagar, kanske på att jag inte har så mycket annat för mig. Eller snarare, det finns massor av saker att göra, men ingen av dem tilltalar mig. Dem delar av de senaste dagarna som jag spenderat hemma har alltid varit likadana; allt det som finns till hands tilltalar mig inte. Det känns urgröpt, oviktigt. Jag har en känsla inombords som försöker berätta för mig vad jag borde göra, vad som är värt att göra, men meddelandet som känslan försöker förmedla går ständigt förlorad någonstans längs vägen. Jag drar därför bara runt, vilsen i sinnet och försöker komma fram till vad det är som jag borde göra.
   Kanske det faktum att jag vanligtvis inte sätter mig ner och verkligen bara låter tomheten ha sin gång tills meddelandet nåt fram. Jag kanske borde göra som huvudpersonen i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen och spendera tid ner i en uttorkad brunn… kanske inte…
   Hittills har jag hursomhelst aldrig försökt mig på att låta det ta sin tid, utan har efter några rastlösa ögonblick sysselsatt mig tillfälligt med något annat för att, åtminstone för stunden, driva denna gnagande känsla ur mitt sinne: jag sätter mig vid datorn, jag läser (Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen), jag tecknar; även fast tecknardelen kanske inte får den del den borde få. Det känns nämligen som att det är när jag tecknar (eller försöker (eller whatever)) som jag kommer närmast den där saknade pusselbiten som förföljer mig i sysslolösa stunder.
   Varför ägnar jag inte mer tid åt detta då? Ja, det har visat sig att det faktum att jag inte är så bra (än(?)) tillsammans med min perfektionistiska och överambitiösa personlighet, överraskande nog inte blir någon bra kombination (!). Jag kan sitta och försöka få till något som jag vill ha det alternativt som det ska vara under längre perioder, men sedan kommer allt till en punkt där min ork bara tar slut; jag blir jättetrött och kan inte förmå mig själv att fortsätta och sedan tar det väldigt lång tid innan jag sätter mig ner och försöker fortsätta. Att jag även har relativt svårt att komma på vad jag ska teckna är även det ett problem, även fast det gått bättre än förut idag. Jag har faktiskt börjat försöka göra något i färg, vilket säkert är för tidigt och därmed överambitiöst och därmed så mycket mig som det bara kan bli. Bra utgångspunkt…
  
Blä blä blä! Det är jobbigt att ta sig igenom dagarna ibland, både när man är ledig och när man går i skolan.
   På tal om skolan så fick jag idag veta av André att Dem har uppdaterat Kungsholmens hemsida så att man kan se sitt schema. För egen del så tycker jag väl att schemat ser okej ut; det finns dock ett frågetecken. Hur har dem tänkt när dem har lagt kemi breddnings-kursen på samma tid som kammarkören? Jag menar, hur ska vi som är med i kammarkören och samtidigt vill/ska läsa kemi breddning kunna vara på två ställen samtidigt annat än i tanken? Det kanske är tänkt att vi ska blanda till någon kemikalie som möjliggör kroppsdelnings…
   Hursomhelst, om det skulle komma till att man måste välja, så tror jag att jag är ganska säker på vad jag skulle välja…
   André berättade även att ett av marsvinen, Sotis, hade dött. Hon hade varit sjuk ett tag och bodde, när familjen H. var på semester i de nordligare delarna av Sverige, på en djuraffär där sjukdomen tydligen tillslut inte gick att bekämpa längre. Där dog hon…
   Men allt detta var ett sidospår, mer eller mindre (även fast Sotis död inte precis känns oviktig). Det jag tänkte skriva om var något helt annat (eller inte något helt annat, men hursomhelst…). Jag skrev ju att det är jobbigt att ta sig igenom dagarna ibland, vad man än håller på med. Men svaret på varför det är så är kanske inte alltför svårt att ta fram. För mig är anledningen ganska given på senare tiden (de tre senaste månaderna, cirka, red. anm.); det är ett sorts bristsyndrom. Men jag är på ett sätt glad över bristkänslorna, dem visar något och det gör mig lycklig. Så, återigen, tack för att du finns!

Hidden in the mist from before the Raspberry Butterfly augusti 2, 2008

Posted by whythis in Känslor, Kärlek, Lördag, Sommar, Tankar, Teckande.
Tags: , , , , , , , , , , , , , ,
1 comment so far

Sommarledigheten är nästan slut nu, åtminstone för min del. Från och med onsdag nästa vecka ska jag jobba dygnet runt i elva dagar. Eller ja, i praktiken så kommer jag ju inte jobba tjugofyra-sju, men jag kommer ändå att vara på ”jour” när jag inte jobbar.
   Men vad är det jag ska jobba som? Ja, jag har säkert skrivit om det någonstans redan, men jag ska arbeta som konfirmationsledare (eller konfaledare, som det också heter (jag tittar på dig, herr A.H.)). Den här sommaren är det två år sedan jag konfirmerade mig och nu är det äntligen dags för något som varit mer eller mindre en stående ”dröm” under dessa år, nämligen att vara ledare på ett av dessa läger. Jag kommer ihåg de ambitioner och visioner inför detta äventyr och ansvar som man hade som nykonfirmerad… eller nej, det gör jag inte alls. Men jag kommer ihåg att jag väldigt gärna ville bli konfaledare och denna önskan har följt med mer eller mindre konstant sedan dess. Och nu är det alltså dags…
   För att vara helt ärlig (som om jag skulle ha någon anledning att inte vara det (åtminstone inom det här ämnet)) så är jag nu när det börjar närma sig väldigt nervös. Jag menar, jag, som konfaledare? Lägg av! Jag kan allvarligt talat inte alls projicera en bild i mitt huvud på mig själv som konfaledare. Men nu ska jag ändå vara det. Hur ska detta gå ihop, egentligen? Jaja, det kanske kommer…

Sedan sist jag skrev har det inte hänt något nämnvärt. Typ. Dagen som varit spenderades tillsammans med Taiba och Matea. Vi möttes lite efter tolv (vi skulle mötas klockan tolv prick. Alla kom försent…) på Plattan för att sedan vandra igenom staden för att se på Pridefestivalen. Längs vägen som festivalen senare skulle gå längs delades det ut regnbågsfärgadeflaggor från TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) med texten ”Fack you!”. Mycket vitsigt!
   Vi stannade tillslut neråt Stureplan för att beskåda festivaltåget…
   Det ända bestående intryck jag fick av festivaltåget, var hur mycket av ett reklamjippo (eller jippo i allmänhet) det var. Var inte det här menat att vara något helt annat? Ska kapitalismen börja gnaga även på denna kaka? Ja, jag säger då det…
   Förutom det, så var tåget roligt att titta på. Mycket färger, mycket känslor, mycket glädje. Freebies och överdrivna ljudvolymer är sådant man får ta. Jag skulle sammanfatta det med att det var en rolig, intressant och ovanlig händelse. När festivalen sedan dragit förbi, så vandrade vi iväg för att hitta på något annat. Fik fastslogs som aktuell aktivitet, så vi drog runt för att hitta ett fik. Vi gick bortåt Odenplan och svängde in på affären Katt-katt, en affär som endast säjer saker som är för katter och saker med kattmotiv (samt saker med annan alternativ koppling till katter). Man skulle ha katt alltså…
   Vi fortsatte sedan med tunnelbana till Slussen och med fötter till the one and only ”Glasstället (Glassstället!)” (de insatta vet var det ligger, till er andra, sorry). Väldigt mysigt, vi köpte plättar med jordgubbssylt och grädde som vi delade på, samt en bägare med fem kulor glass med smakerna mango, hallon, chokladboll, polka och vanilj, som vi också delade på, bild på glassbägaren här brevid.
   Efter att vi ätit upp alla dessa nyttigheter, som faktiskt för oss alla fick bli något motsvarande lunch, så hängde vi (jag tittar återigen på en viss A.H.) kvar på ”Glasstället” ett tag, hur länge vet jag inte; tiden var satt ur spel. Men även i tidlöst tillstånd så finns det tider att passa, så vi var efter ”ett tag” tvungna att gå. Och vi åkte hem…
   Väl hemma fick jag ett ryck. Resultatet blev detta. En tecknad fjäril i blyerts efter bild på orginal tagen ute på min mormors tvillingsysters (min gammelmosters) landställe. The Raspberry Butterfly… I love you so much…… jag tror att jag har förändrats mycket den här sommaren. Eller ja, vem förändras inte mycket hela tiden egentligen, men vad jag menar är att jag känner mig annorlunda mot innan sommaren. ”Hur ska jag uttrycka det? Lättad och på samma gång… bestört. BESTÖRT!”. Min deppighet har försvunnit, men oron finns kvar. Frågan är om man kan vara människa utan att oroa sig. Jag tror nästan inte det. Men men, det är inte min strid att diskutera detta, jag är inte längre filosof. Nej, verkligen inte. Visst, jag gillar att tänka igenom saker och analysera saker, men att dissekera verkligheten i teser och normer är något jag växt ifrån… eller något. Jag anser det hursomhelst vara att motarbeta sig själv, det är något destruktivt. Det kan dock vara ganska roande, så vi får se vad som händer i höst i och med starten av högskolestudier av filosofi. Det blev paradoxalt där… jaja…
   Jag har börjat försöka teckna. Varför vet jag inte. Eller okej, jag vet varifrån inspirationen kommer, men jag vet inte varför jag plötsligt fick lust att börja med det, detta bara kom plötsligt… tror jag…
   Allvarligt talat så kommer jag inte ihåg när det började heller. Jaja, det spelar ingen större roll. Men vi får se vad som händer…
   Hmm, var var jag… ja! Just det…
   Mörkret har alltså försvunnit. Det är inte längre natt. Kanske morgon, kanske dag, kanske kväll, men inte natt. Men vilken av dem tre andra är det då? Tja, det är ju sommar, det är inte lätt att veta. Allt jag vet är att det numera ligger tjock tunga, en oöverskådlig dimma i mitt medvetande. Fast där överdrev jag nog. Men nästan så är det… eller inte… ”Hidden in the mist”…
   Hursomhelst, efter att ha varit helt vilse under större delar av sommaren, så tror jag att allt börjar lätta nu. Det blir i och med att vardagslivet närmar sig mer konkret, mer fast, något man kan ta på. Jag börjar än en gång få styrfart, men nu kanske åt ett lite annat håll. Nåja, vi får väl se vart det leder, det vet man ju aldrig. Det som händer händer, som jag brukar säga numera. And it goes on and on…

The week juli 13, 2008

Posted by whythis in Fredag, Lördag, Måndag, Onsdag, Saknad, Söndag, Sommar, Teater, Tisdag, Torsdag.
Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
add a comment

Så nu är man tillbaka. Äntligen, måste jag nog faktiskt säga! Det har varit väldigt roligt och rätt så lärorikt, men det har å andra sidan varit extremt jobbigt, då speciellt de sista två dygnen.
   Men börjat nog i fel ända här. Jag har ju inte ens berättat vad det är jag återvänder från. Jag har spenderat de sista fyra dagarna hos André. Dessförinnan spenderade jag dessutom mer än tjugofyra timmar i vaket tillstånd, tillsammans med Lars och Johanna, som är en av de personer från Jönköping som jag träffade i Taizé när jag var där sist, som i helgen var på besök här i Stockholm.
   Jag börjar från början. I söndags mötte jag och Lars Johanna på Bussterminalen i City tidigt på morgonen. Vi började dagen med att dra runt lite runt Sergel och Gamla Stan, innan vi tog tunnelbanan ut ur stan för att komma hem till Lars. Efter att ha besökt hans hem, gungat i ett antal gungor och ätit pizza på ett skolmatsalstak så vandrade vi sedan hem till mig, för att se hur jag bor. De båda besökarna blev som de flesta andra som besökt mitt rum för första gången på sista tiden chockade över hur tiden verkar ha stått stilla därinne. Så efter mängder av kommentaret (och gnäll) så gav vi oss av tillbaka till Lars. Där bakade vi en kladdkaka samt gjorde extra kladdkakssmet för att äta, för att sedan gå ut för att testa på en omtalad och mycket klassisk sprängteknik; en blandning av vatten och bakpulver i ett Kinderägg. Detta visade sig fungera, något som jag speciellt fick erfara då ägget exploderade så att det mesta av dess innehåll kom på min kofta och mina byxor. Vi återvände sedan återigen till Lars, där vi tittade på Miyazakis Spirited Away. Vi åt tortelinni i början av filmen, under vilken jag sov större delen av tiden. Jag vaknade dock när filmen var över och vi satte oss nu i köket och drack te, pratade och åt kladdkaka, innan vi bestämde oss för att gå ut och ta en morgonpromenad. När vi återvände drack vi mer te och även kaffe samt åt lite mer kladdkaka. Sedan lade vi oss i vardagrummet och lyssnade på musik och pratade, ända tills klockan började närma sig åtta, då vi gav oss av in till stan, där vi drog runt ett tag i jakt på ett kafé där vi kunde äta frukost. Vi hittade ett på Tegnérgatan, där jag åt en macka och drack lite juice. Vi gick sedan och köpte Pocky på Japanska Torget och vandrade därefter till Kulturhuset, för att besöka Lava. När det visade sig att Lava var stängt, så gick vi in i Kulturhuset ändå, men för att spela schack istället. Denna schackmatch visade sig bli en av dem längsta och segaste jag spelat, detta självklart på grund av att ingen av oss sovit (med undantag av mig, som dock kanske max sov en och en halv timme). När matchen var slut så bestämde vi oss för att gå och äta lunch på Sushi Eki. Till denna lunch blev även André och Alef inbjudna. När så lunchen, som förövrigt var lika god som vanligt, var slut, så var det dags för oss att bege oss till bussterminalen, för att Johanna skulle hinna med sin buss. Vi satt alla fem och väntade och pratade i cirka en halvtimme, innan det var dags att ta avsked för den här gången. Sedan åkte jag hem och sov. Typ.
   Två dagar senare var det dags att överge hemmet ännu en gång. Denna gång var det för att bege mig till att André. Grundidén när jag gav mig av var att jag tillsammans med André och Alef skulle repetera in Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot. Tanken var att vi skulle repetera åtta timmar om dagen, sex dagar i veckan i tre veckor, där vi skulle bo dem första två veckorna i Andrés lägenhet, för att sedan flytta över till Alefs under den sista veckan.
   Det här teaterprojektet var något som vi hade planerat sedan länge, men det var inte förrän för cirka en vecka sedan som vi bestämde exakt hur det skulle fungera rent praktiskt, det vill säga var vi skulle repetera och bo. Sedan bestämdes det och jag skulle infinna mig hos André under tisdagen; André och Alef var redan där. Detta omöjliggjordes dock av att jag drabbades av halsont och allmän trötthet, så min avresa sköts upp till morgonen därpå. Och så, på onsdag morgon så anlände jag hos André. Dagen inleddes, liksom alla de nästkommande (då bortsett från igår (och troligtvis även idag)) med japansk frukost.
   Sedan inleddes repetionerna. Dessa blev dock varken så långa eller så intesiva som jag hade väntat mig och den uppsatta repetionstiden på åtta timmar hölls inte alls. Jag blev ärligt talat både lättad och besviken av detta. Lättad därför att jag på senaste tiden inte alls varit taggad på det här projektet och faktiskt lekt med tanken att hoppa av helt. Besviken därför att jag, nu när jag inte hade hoppat av utan faktiskt var med, hade hoppats att vi helhjärtat skulle kunnat ägna åt det vi sagt att vi skulle göra.
   Och så, efter två dagar av halvhjärtade försök till repetitioner, så bestämde vi oss för att ändra projektets genomförande. Vi bestämde oss för att, istället för att ägna oss åt repetion under en koncentrerad period istället sprida ut repetionstillfällena och vi bestämde även att vi skulle avbryta denna repetionsvecka med omedelbar verkan. Alef beslutade sig för att avbryta sin ungefär fem dagar långa konstanta vistelse hos André och ta sig hem, något som även det genomfördes med omedelbar verkan.
   Så från och med fredag så var jag och André själva i lägenheten. För att bli av med lite av dem groteska mängder matvaror som huserade i boningens skafferier så beslutade vi oss för att på kvällen anordna en middag för lite olika vänner. De inbjudna som beslutade sig för att dyka upp var AmandaTaiba och Klara. Andra tilltänkta inbjudna som tyvärr inte kunde komma var Ulf samt Matea, då vi inte ens efter ansträngningar lyckades få tag på Ulf och då Matea var påväg till Småland (något som jag borde ha haft stenkoll på, men som jag var aningen osäker på).
   För att förbereda för denna exklusiva supé så utarbetades en trerätters middag (helt vegetarsik, så klart), kompletering av matlagren genomfördes och det städades och fejades. Jag lyckades även att genomdriva en ommöblering av lägenhetens vardagsrum, en möblering som både jag och André själv blev nöjd med. Vi dukade bordet med finbestick och kristallglas och iklädde oss innan gästerna anlände i kostym, allt för att ge ett så överdrivet (och dumt) intryck som möjligt. Alltsammans gick utmärkt och det blev en trevlig kväll samt morgon, med Trivial Pursuit, scones, en tre timmars promenad samt överdrivna mängder mat. Det slutade med att vi alla (med undantag av André, som valde / tvingades att diska) satt ihopkrupna i soffan och de två fåtöljerna och drickandes kaffe och te, medan solen steg allt högre över hustaken i öster. Allt som allt var det en underbar kväll och det ända som saknades var Matea…

När man lever ensam, där ensam definieras som avsaknaden av vuxna, vilket innebär att man själv måste stå för samtliga praktiska hushållssysslor såsom matlagning, diskning och städning, så inser man snabbt hur mycket tid som spenderas i ett hushåll till att utföra dessa sysslor. Till exempel så kändes det som vi lagade mat och åt hela tiden, vilket är något som man inte brukar uppleva när man endast äter maten.

Som slutord så måste jag nog säga att det som mest kan symbolisera denna vecka är ändå någon sorts trötthet och utbrändhet, vilket i sin tur ledde till att konsumtionen av kaffe denna vecka uppgick till lite mer än fem koppar, mot vanliga inga eller en. Men jag är nog trots allt tacksam mot denna svarta dryck som gång på gång håller än uppe mot alla odds när man som mest behöver det.
   Men det finns fler saker som jag kan låta symbolisera veckan; många och långa promenader på kvällar och nätter, socialisering på hög nivå samt stundtals mystisk mathållning, såsom turkisk yoghurt med nötter och honung, havregrynsgröt med bär samt improviserade trerätters middagar.

Det har varit en lång och jobbig vecka. Men det har även varit väldigt kul. Men nu är det dags att sova. God natt!

Falling in love juli 1, 2008

Posted by whythis in Uncategorized.
1 comment so far

Falling in love is about letting everything go,
to fall helplessly to the ground.
Sometimes when you hit the ground, you’ll be hurt; sometimes, you’ll bounce right back up; and sometimes, you’ll land softly.
After a while you might get up again and continue walking, ready to fall again.
But sometimes, the landing is so soft that you never want to get up again; that’s when you stick together, for the rest of your lives…