Om en känsla, en blå plasthund och den sista tiden

Jag har inte skrivit ett inlägg på månader och så sätter jag mig plötsligt ner och skriver två inlägg på tre dagar. Skumt… Det kanske är en följd av att jag ska åka iväg här i övermorgon och därför med största sannolikhet inte kommer att skriva något på elva dagar, kanske på att jag inte har så mycket annat för mig. Eller snarare, det finns massor av saker att göra, men ingen av dem tilltalar mig. Dem delar av de senaste dagarna som jag spenderat hemma har alltid varit likadana; allt det som finns till hands tilltalar mig inte. Det känns urgröpt, oviktigt. Jag har en känsla inombords som försöker berätta för mig vad jag borde göra, vad som är värt att göra, men meddelandet som känslan försöker förmedla går ständigt förlorad någonstans längs vägen. Jag drar därför bara runt, vilsen i sinnet och försöker komma fram till vad det är som jag borde göra.
   Kanske det faktum att jag vanligtvis inte sätter mig ner och verkligen bara låter tomheten ha sin gång tills meddelandet nåt fram. Jag kanske borde göra som huvudpersonen i Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen och spendera tid ner i en uttorkad brunn… kanske inte…
   Hittills har jag hursomhelst aldrig försökt mig på att låta det ta sin tid, utan har efter några rastlösa ögonblick sysselsatt mig tillfälligt med något annat för att, åtminstone för stunden, driva denna gnagande känsla ur mitt sinne: jag sätter mig vid datorn, jag läser (Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen), jag tecknar; även fast tecknardelen kanske inte får den del den borde få. Det känns nämligen som att det är när jag tecknar (eller försöker (eller whatever)) som jag kommer närmast den där saknade pusselbiten som förföljer mig i sysslolösa stunder.
   Varför ägnar jag inte mer tid åt detta då? Ja, det har visat sig att det faktum att jag inte är så bra (än(?)) tillsammans med min perfektionistiska och överambitiösa personlighet, överraskande nog inte blir någon bra kombination (!). Jag kan sitta och försöka få till något som jag vill ha det alternativt som det ska vara under längre perioder, men sedan kommer allt till en punkt där min ork bara tar slut; jag blir jättetrött och kan inte förmå mig själv att fortsätta och sedan tar det väldigt lång tid innan jag sätter mig ner och försöker fortsätta. Att jag även har relativt svårt att komma på vad jag ska teckna är även det ett problem, även fast det gått bättre än förut idag. Jag har faktiskt börjat försöka göra något i färg, vilket säkert är för tidigt och därmed överambitiöst och därmed så mycket mig som det bara kan bli. Bra utgångspunkt…
  
Blä blä blä! Det är jobbigt att ta sig igenom dagarna ibland, både när man är ledig och när man går i skolan.
   På tal om skolan så fick jag idag veta av André att Dem har uppdaterat Kungsholmens hemsida så att man kan se sitt schema. För egen del så tycker jag väl att schemat ser okej ut; det finns dock ett frågetecken. Hur har dem tänkt när dem har lagt kemi breddnings-kursen på samma tid som kammarkören? Jag menar, hur ska vi som är med i kammarkören och samtidigt vill/ska läsa kemi breddning kunna vara på två ställen samtidigt annat än i tanken? Det kanske är tänkt att vi ska blanda till någon kemikalie som möjliggör kroppsdelnings…
   Hursomhelst, om det skulle komma till att man måste välja, så tror jag att jag är ganska säker på vad jag skulle välja…
   André berättade även att ett av marsvinen, Sotis, hade dött. Hon hade varit sjuk ett tag och bodde, när familjen H. var på semester i de nordligare delarna av Sverige, på en djuraffär där sjukdomen tydligen tillslut inte gick att bekämpa längre. Där dog hon…
   Men allt detta var ett sidospår, mer eller mindre (även fast Sotis död inte precis känns oviktig). Det jag tänkte skriva om var något helt annat (eller inte något helt annat, men hursomhelst…). Jag skrev ju att det är jobbigt att ta sig igenom dagarna ibland, vad man än håller på med. Men svaret på varför det är så är kanske inte alltför svårt att ta fram. För mig är anledningen ganska given på senare tiden (de tre senaste månaderna, cirka, red. anm.); det är ett sorts bristsyndrom. Men jag är på ett sätt glad över bristkänslorna, dem visar något och det gör mig lycklig. Så, återigen, tack för att du finns!